prästerskap och lekfolk?

Nyligen har jag funderat på en sak - jag kom att tänka på det när jag lyssnade på olika paganska podcasts. Det som slog mig var, att mycket var gjort av lekmän. Bra material, men ändå en känsla av att det var översiktligt, eller... ja jag vet inte hur jag ska säga det. Det finns ju så klart 'lekmannamaterial' som är genialiskt, men oftast är det lite amatörmässigt, välmenat och innerligt, men hur som helst saknar det det där extra djupet som kommer till om det är material från någon som 'håller på' på heltid. Jag tänker på filosofer, poeter, författare, prästerskapet - de som faktiskt sysslar med dessa saker på heltid, de som sett hundra gånger mer än de flesta, de som har erfarenhet, de som faktiskt arbetat med sakerna - inte bara läst om dem!

Jag saknar 'avancerat' material. Som av en slump handlade en post på The Wild Hunt-bloggen, nyligen, om det här med avancerade böcker. Det visar sig att de författare han nämner är just de som jag gärna läser, ser fram emot att få läsa, och jag blir utmanad av deras tankar. Det som är intressant att läsa, är det författare som faktiskt driver saker till sin spets - vare sig det är en filosof som driver en fråga till slutet, eller en mystiker, som upplever saker långt bortom vardagliga uttjatade trevligheter, aktivister som aldrig kan låta något vara utan jämt ska ge oss andra dåligt samvete genom att peka på varendaste liten detalj som inte är idealisk... Listan kan göras lång, men det belyser en sak som saknas: mer djup, mer utmanande texter och personer, mer professionalitet bland det paganska materialet. 

Kanske någon blir provocerad nu, och tycker att en stor poäng med paganism är, att vi inte måste ha en 'profession' för vår religion/andlighet/väg. Jag menar ändå, att det ligger ett stort värde i  att låta de personer, som sysslar med detta på heltid, på dela med sig av sina erfarenheter. De ligger ett värde i att låta alla entusiaster komma till tals också, med lika stort berättigande, men likväl behövs lite mer av det professionella materialet. Annars riskerar vi att bli bara en hobbyreligion. Och vi kan så mycket mer, så mycket bättre än så! 

Det finns en viss tendens, att vi fastnat i att förklara vår tro för de helt ovetande - och då blir det inte så mycket djup i det hela. Det finns dessutom en tendens till att försöka komma överens inombords, just därför att vi inbland kan känna oss i minoritet i relation till samhället i stort. Men ju djupare man går i trosfrågor, desto mer personliga, individuella och olika tolkningar kommer man att få. Vi kan fortfarande, med behållning, diskutera tillsammans, och fira högtiderna tillsammans, men vi måste inte alltid vara så himmelens ÖVERENS, på bekostnad av djup!

Än en gång vill jag uppmuntra till att inte låta allt paganskt material, böcker, podcasts, hemsidor, bloggar med för den delen, fastna i att gång på gång upprepa i korta drag vad paganism är och går ut på. Det blir inget djup i materialet, och kanske vi stagnerar lite i vår tro. Jag vet inte. Kanske är detta en reflektion över min personliga upplevelse snarare än över paganismen i stort. Vad säger du?

Slutkläm: Vi är förvisso alla själva ansvariga för vår väg, men det ligger ett värde i att ta till sig/producera material som går utöver det lekmannamässiga. Lite utmanande, svårt, spretigt och djupt material hade suttit fint. Det behöver inte leda till en klick med ett 'duktigare' prästerskap, utan bara att vi tar del av deras erfarenheter, som faktiskt tagit sin tro på största allvar och följt sina trosfrågor längre än vi andra. (För er som tar illa upp och tror att jag menar att inte alla andra också tar sin tro på största allvar: jag utgår mest ifrån mig själv.)

Som sagt, vad säger du?

Floreat

neina