onsdag, januari 28, 2009

another one bites the dust...

Dianne Sylvan är inte längre Wiccan, enligt hennes blogg Dancing Down the Moon.

"Over the years since I wrote my first book I've been tweaking and reinventing tiny parts of my spiritual practice and cutting out bits that didn't work for me. Finally I looked at the picture as a whole and realized that while I've put together something pretty nifty, it's really not Wicca anymore.
I say that as someone who's always championed the idea of eclecticism, and still do. I really think that as a religion Wicca has a lot of room in it for a wide variety of beliefs and practices, but still, at some point you have to draw the line for yourself or your tradition. Staunch traditionalists have been saying this all along, albeit to a much narrower set of criteria. I'm not saying they're right or wrong, I'm just saying that eventually your giraffe is a cow and it needs to find other cows to graze with."

Vad är det som pågår egentligen? Är det någonting på gång?

lördag, januari 24, 2009

Irland 2009


Klipporna vid havet...


Inuti 'grottan' till Brigid's Well. Se källan längst in. 


Vy från parkeringen till puben (!) precis bredvid Brigid's Well. Innanför glaset är statyn av St Brigid. 


En för mig ny variant av Brigid's Cross. Två mandorlor - hur bra får det bli??!!


Äntligen fick jag komma tillbaka till Irland! Som förra gången, var det med en musikensemble, och vi var på västkusten i väldigt lantliga, genuina miljöer. Gästfriheten är enorm och kompenserar för den bittra, råa kylan. 

Den här gången kände jag mig mycket mer avslappnad, kunde relatera till Platsen. Förra gången kände jag mig verkligen som en besökare, nu kände jag mig mer välkomnad av naturen där. Jag älskade vädret (vi hade ALLT: hagel, åska, storm, snö, solsken, mulet - inom loppet av samma dag! Flera dagar i sträck...), det fick mig att känna mig levande. Jag kämpade inte emot, utan lät det komma, in på bara huden. 

Särskilt betydelsefullt var att få besöka St Brigid's Well i Liscannor. Jag kände mig lite som en pilgrim. Det var lätt att missa, bara i en krök på vägen i ett storartat landskap. Men där låg det - en liten mur runt en upphöjd rundel, med hennes staty i. Bakom det, öppningen in till 'grottan' fram till själva källan. Det var verkligen stort, att faktiskt vara där

Mamma och jag har haft våra svårigheter med varandra, men där och då blev vi systrar i det andäktiga att vara där, att be, låta känslorna flöda, vara. Vi gjorde vårt, på var sitt håll, gav varandra plats. Hon lämnade en bön, tror jag, och det gjorde jag också: utgjöt mitt hjärta. Lämnade ett svenskt mynt i källan; fick lite vatten i flaska med mig. 

'Grottan' var märklig. Helt täckt av föremål som bedjande lämnat: fotografier, brev, tavlor, statyetter, tygtrasor, klädesplagg, stearinljus, radband, allt. Så laddat. Men ändå inte: platsen, eller Brigid, helar - det var inte negativt laddade föremål längre (som när de lades dit, laddade av känslan nerlagd i bönen), utan tecken på hennes nåd: att ge frid. 

Även vår värdinna, som körde, och den andra tjejen som var med, en kollega till mamma, blev på var sitt håll väldigt känslosamma av att vara där. Ur ingenstans, eller utan att förstå varför, blev de båda helt överflödande av lyckliga, känslosamma tårar. Jag log för mig själv och tänkte, att här verkar Hon verkligen... 

Vilken välsignad upplevelse. Tack. 



måndag, januari 12, 2009

man blir trött.

"VAD SKER I HELGEDOMEN ???
Kära Ärkebiskop Anders.Nu har du gått för långt!Jag som medlem i Svenska kyrkan har nu blivit fullständigt överkörd.Jag och många med mig har blivit utkastade, överkörda och åsidosatta av dig.Jag älskar Svenska kyrkan, men nu får du mig att sörja då hon förfulas med inbjudna häxor i Uppsala domkyrka.Det räcker nu!Jag vill inte att ryktena ska infrias.Ryten som berättar att det kommer en häxa som ska få fritt spelutrymme i Sveriges rikshelgedom.Starhawk, som du har bjudit in, för en agenda som går motsatt den riktning som Kristi kyrka bör ha.Hon står för en hållning som går rakt emot det som vi i Kyrkan alltid har bekännt.Vi tillber och riktar hjärtats lov till Skaparen, inte skapelsen. Vi ärar Fadern och Sonen och den helige Ande.Det är Kyrkans uppgift. Att ära Gud. Att förvalta och förmedla föreningen med Gud genom Kristus.Starhawk ska undervia om hur man kan omplantera sina andar genom att odla en djupare relation med Moder Jord.Jag förstår inte hur du kan ta initiativ för denna dårskap.Det är för mig ett mysterium och en stor sorg.Var nu den Ärkebiskop som du är insatt av Gud att vara.Led fåren, förled oss icke.I förbön./ett får i Kristi hjord "

Det har varit klimatkonferans i Uppsala. Representanter från olika trossamfund och religioner närvarade för att tillsammans försöka tala om den situation vi står inför som art, som andliga varelser. Vilken blir religionens och trons roll i den kris vi hör om i alla medier? Starhawk var där. Starhawk som representerade de mängder av människor för vilka jorden är helig och för vilka det är självklart att respektera de arter vi delar henne med. Starhawk har länge engagerat sig i miljöfrågor och besitter stor kunskap, och fick därför föreläsa i Uppsala domkyrka inför präster, biskopar och andra ämbetsmän inom världens diverse andligheter. Men vad var reaktionen på hennes medverkan? Vad hade hon att säga? Svaret på den senare frågan är det ingen som tycks bry sig om. All den debatt jag tagit del av har istället handlat om att hon överhuvudtaget fick vara där. Kritiken kommer ifrån de konservativa kristna som skriker HÄDELSE!!!! Ovanstående citat från Lokaltidningen Östran ( http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg/starhawk ) är bara ett av många, många...

Och när Svenska Kyrkans Ärkebiskop Anders Wejryd försvarar konferansen, bland annat med orden:

"Då glömmer man två saker. Dels att vi alla är medborgare, såväl kristna som ateister, agnostiker och människor från andra trostraditioner. Dels att Gud är hela livets Gud. Vi bekänner att Gud har skapat både himmel och jord. "

"Budet om att älska sin nästa som sig själv stannar inte vid de närmaste. Det är poängen med bibelberättelsen om den barmhärtige samariten. Berättelsen är ett svar på en fråga till Jesus om vem som är min nästa. Det var fienden som till slut hjälpte den slagne mannen! Budet om kärlek till sin nästa kräver i en globaliserad värld internationalism, interkulturalism, interreligiös respekt. Långsiktigheten hjälper förhoppningsvis också många som lever i religiösa traditioner att se sin nästa i både gångna och kommande generationer."
http://www.newsmill.se/print/2249

Ja, då blir svaren såhär (jag citerar en representativ kommentar på sidan):

"Nu har ju ärkebispen ändå bjudit in en häxa -- nej, inte en vanlig gammal kärring, utan en riktig häxa, som trollar och läser besvärjelser -- till sin interkonfessionella klimatmässa i Uppsala. Starhawk är en "internationellt välkänd hedning", och håller två seminarier lördag-söndag om hur vi får en djupare relation till jorden.-- Så kära Torkelius, var inte orolig -- risken att ärkebispen verkligen skulle tro på Gud, i kristen mening, är inte påfallande.-- Men visst märker vi alla att det bara blir varmare och varmare...! Hjälp! Vi brinner upp...!Av: Staffan, 2008-11-26, 07:37"

Jaha. Enligt denne Staffan kan man alltså inte vara kristen och ha uppfattningen att Gud är allas gud, eller anse att "din nästa" är ett begrepp som även innefattar människor av annan tro. Men okej... jag är väl inte chockad. Det finns så mycket dumhet. Det är ju tur att ärkebiskopen själv har en lite mer nyanserad bild av verkligheten, och en mera andlig och godhjärtad tolkning av vad Jesus sade och menade.

Titta gärna själva på vad Starhawk sade på konferensen, hennes seminarium heter "the Spectrum of Solutions" och videon finns här:

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=171663

Nog finns det mer intressanta saker att säga om det, oavsett vad man tycker om vad hon säger, än att hon är en flummig och galen häxa...

lördag, januari 03, 2009

Vintersolståndet '08

Bildspel från fjolårets vintersolstånd. Håll till godo!




--- Signe Dig ---
/ | \ Taran MacDuir

*