Litha

Kära Hyllebärsbloggsläsare,

Du skulle varit med på Litha-ceremonin! Det var starkt, lågmält men mäktigt. Solens strålar bokstavligen vibrerade i vartenda fiber av oss... Med risk för vissa upprepningar måste jag bara ge min lilla berättelse också av vårt Sommarsolstånd.
Taran och jag hade en liten ritual, eller vad det ska kallas, nere vid stranden. Att bara Vara. Som jag sagt innan, kamma alla inre magneter rätt. Klyschvarning: att komma i balans.
Till kvällen var vi ovanligt många - och det gjorde ovanlig skillnad. Jag har lärt mig att varje ceremoni lever sitt eget liv och tar sin egen karaktär, så att man aldrig vet vad som kommer att hända eller hur det kommer att kännas. Så bra! Då lever det ju! Vi stod i vår stora Cirkel, under Eken, runt Elden (omsvärmade av myggen och knotten. Även de är Gudinnans barn...) och bjöd in Krafterna. Och nog kom de allt dit! Jag måste säga ett särskilt tack till de två som åtog sig norr och öster, helt utan förvarning. Det gjorde ni bra.
Kanske jag pratade för mycket eller med för 'frikyrklig' ton, säg till i så fall. Jag vill ju att alla ska känna sig delaktiga, och då får man ge bilder som många kan relatera till, och då blir det kanske många ord... Jag vill verkligen vara noga med att det inte är en eller två personer som håller i ceremonin, utan ALLA som är där! Ja, även den som tittar på. Även om man inte säger något betyder inte att ens energi inte bidrar. Och den kvällen bidrog alla, verkligen.
Som Taran sa, testade vi att ljuda. Alla fick lägga sig på en bekväm ton och hålla så länge det kändes bra. Det kändes bra! Jag vet inte vad ni tyckte (berätta gärna) men jag tyckte det var mäktigt, utan överdrift. Jag blev rörd. Vi gick ihop i den Enhet vi är, fast ändå individer, ja det var (klyschvarning) harmoni. Och just med tanke på solen, så kändes det verkligen som att bli genomsköljd av sjungande solstrålar. TACK alla ni som var där!
Vi offrade. Jag lade min krans, som jag bundit till Yule-ceremonin då vi krönte varandra. Inte för att jag inte längre är vad jag kröntes till, utan för att gå vidare, för att fullborda det som påbörjades där. Jag undrar bara vad som händer härnäst. Det är inte alltid smärtfritt att bjuda in förändringar. Visst växer man, men det är inte gratis. Vad är det jag ska bli? Detta gäller oss alla: vart är vi på väg? Vad vill vi utvecklas till? När vi samlas regelbunder för att fira Naturen och hedra Livet och Döden och oss Själva, vad är det vi vill odla fram? Vilken relation vill vi ha med Världen? Varje gång vi har Ceremoni, tar vi medvetet ett steg mot förändring. Men vilken? Den blir i alla fall välsignad.
Solljus, concentrerat i Jord och Vatten, nämligen cider, blev en stilla men hjärtlig välsignelse som vi skickade runt. Märk väl, ingen präst som står som mellanman mellan dig och Gud, utan vi, deltagarna, är fullt kapabla att välsigna varandra, och erbjuda varandra detta. Sedan sjöng vi för att 'skicka iväg' det hela, tack än en gång för att ni sjöng! Då deltar man med kroppen och sina energier också, inte bara med huvudet.
På det hela taget, en mycket mäktig och innerlig ceremoni. Det var Vi alla som gjorde det, varenda en som var där, människor, knytt och element, och förstås, det Gudomliga i alla sina vackra skepnader. Som du, jag, träd, eld...
Floreat
-neina