lördag, januari 24, 2009

Irland 2009


Klipporna vid havet...


Inuti 'grottan' till Brigid's Well. Se källan längst in. 


Vy från parkeringen till puben (!) precis bredvid Brigid's Well. Innanför glaset är statyn av St Brigid. 


En för mig ny variant av Brigid's Cross. Två mandorlor - hur bra får det bli??!!


Äntligen fick jag komma tillbaka till Irland! Som förra gången, var det med en musikensemble, och vi var på västkusten i väldigt lantliga, genuina miljöer. Gästfriheten är enorm och kompenserar för den bittra, råa kylan. 

Den här gången kände jag mig mycket mer avslappnad, kunde relatera till Platsen. Förra gången kände jag mig verkligen som en besökare, nu kände jag mig mer välkomnad av naturen där. Jag älskade vädret (vi hade ALLT: hagel, åska, storm, snö, solsken, mulet - inom loppet av samma dag! Flera dagar i sträck...), det fick mig att känna mig levande. Jag kämpade inte emot, utan lät det komma, in på bara huden. 

Särskilt betydelsefullt var att få besöka St Brigid's Well i Liscannor. Jag kände mig lite som en pilgrim. Det var lätt att missa, bara i en krök på vägen i ett storartat landskap. Men där låg det - en liten mur runt en upphöjd rundel, med hennes staty i. Bakom det, öppningen in till 'grottan' fram till själva källan. Det var verkligen stort, att faktiskt vara där

Mamma och jag har haft våra svårigheter med varandra, men där och då blev vi systrar i det andäktiga att vara där, att be, låta känslorna flöda, vara. Vi gjorde vårt, på var sitt håll, gav varandra plats. Hon lämnade en bön, tror jag, och det gjorde jag också: utgjöt mitt hjärta. Lämnade ett svenskt mynt i källan; fick lite vatten i flaska med mig. 

'Grottan' var märklig. Helt täckt av föremål som bedjande lämnat: fotografier, brev, tavlor, statyetter, tygtrasor, klädesplagg, stearinljus, radband, allt. Så laddat. Men ändå inte: platsen, eller Brigid, helar - det var inte negativt laddade föremål längre (som när de lades dit, laddade av känslan nerlagd i bönen), utan tecken på hennes nåd: att ge frid. 

Även vår värdinna, som körde, och den andra tjejen som var med, en kollega till mamma, blev på var sitt håll väldigt känslosamma av att vara där. Ur ingenstans, eller utan att förstå varför, blev de båda helt överflödande av lyckliga, känslosamma tårar. Jag log för mig själv och tänkte, att här verkar Hon verkligen... 

Vilken välsignad upplevelse. Tack. 



2 kommentarer:

Anonym sa...

Gud vad underbart! Tack för de vackra bilderna som skänkte mina drömmar lite "verklig substans".
Hoppas allt är bra med er! Kram Rebecca

Neina sa...

Var så god! Glad att de kunde inspirera! Jag rekommenderar verkligen ett besök där. Det är bra med oss; med dig också hoppas jag! Kramar