Nu har ni alla förstås väntat länge, i spänning, på vad som hände under vår fullmåneceremoni... Det var, kort sagt, magiskt! Jag tror att vi alla lärde oss mycket den kvällen, deltagare i cirkeln, utanför cirkeln, och ny i just denna cirkel.
Vi förärades med besök av den tjej som kontaktat oss tidigare i somras. Jag och hon spenderade eftermiddagen ihop, filade på detaljerna - och framför allt på meningen med detaljerna, meningen med det hela. Jag lärde mig jättemycket. Det känns faktiskt, för mig, som att det är hon som har något att erbjuda oss, inte bara tvärtom. Jag, i alla fall, har gått lite på slentrian, nu plötsligt var det tvunget att tas på allvar. Gränsen mellan ‘frihet’ och slapphet i cirkeln är ibland tunn.
Det lönar sig att planera. Det är fantastiskt att vi hyllat Livet så regelbundet och finstämt, samtidigt som det blir ännu bättre, ännu verkligare och ännu mer magiskt om man tar sig TID. Jag kommer osökt att tänka på en härlig bok, The Circle Within, som apropå offer säger att det största vi idag kan offra är just vår TID. Tiden är så värdefull, och ett offer ska ju vara något värdefullt. Ändå sker många ceremonier, egentligen det viktigaste i våra liv, med ett minimum av förberedelser. Det låter klyschigt, men förarbete lönar sig.
Två invändningar, kanske ni kommer med. För det första, att ‘offer’ är omodernt. För det andra, att vår andlighet inte handlar om att det ska ‘löna sig’, eller ‘ge effekt’. Sant, sant. Men vad gäller offer, så beror det förstås på, vad vi menar med det. Jag har ingen universell och funktionell definition av vad offrande egentligen är till för, är bra för et c. Jag bara vet att jag är så tacksam för Allt som Livet gett mig, att jag vill ge tillbaka. Jag kan kalla det mitt offer. Jag ger något, som jag har, tillbaka till Livet, under helgade former och med vördnad.
Och visst handlar det inte alls om att ceremonierna ska ‘löna sig’. Vad jag menar är, att vi gör ju allt det här för att bli mer hela, mer heliga, mer Oss Själva, för att hedra Livet. Och när det går vägen, då Märks Det! Det är det jag menar. Alltså, om vi lägger ner tid och entusiasm då vi förbereder, då blir allt mer Som Det Ska, mer i harmoni - och det kommer att märkas positivt för oss och omvärlden.
Jag förundras mer och mer varje dag för den effekt som fysiska handlingar har för Helheten. Till synes enkla gester och gärningar ger djupa verkningar. Varför är det förvånande? För att vi skiljer på kropp och själ, och uppvärderar det själsliga. Kanske till och med glömmer bort det kroppsliga. Det kroppsliga kan absolut uttrycka Helighet LIKA bra som det själsliga, om inte bättre! Jag lär mig det också, mer och mer, dag för dag.
Ta till exempel vår förra ceremoni. Vi inledde med att rena allt i salviarök, även det som (‘bara’) stod på altaret. Jag har förut rationaliserat bort det. Men OJ vad mycket viktigare hela ceremonin känns, om man bemödar sig om att rena också! Allt kan inte ske i huvudet. Bara för att jag tänker att altaret är rent, upplevs det inte som rent och kraftfullt av allt annat. Nog för att tankens makt är stor, men vi borde nog låta det fysiska få ta plats också.
Egentligen är det det som mycket av våra ceremonier handlar om. Att få förkroppsliga själsliga processer och samordna dem med Naturens. (Det där var så viktigt att jag låter det stå som det är, utan utfyllnad.)
Under ceremonin åkallade vi Fullmånen och Skogsguden, Jaktguden. Vi bad våra egna böner, offrade. Vi sjöng ut våra böner, ljudade, och sjöng en ljuvlig, kraftfull sång om Floden, Modern, som bär till Havet. Vi välsignade varandra med kakor och, naturligtvis, hyllebärssaft!
Klart är, att jag lärde mig mycket. Det gjorde nog alla. Varje gång är unik, därför fortsätter vi att lära oss. Nu fick vi lära oss hur det är att ha en ny person med i cirkeln, hur det är när en person behöver stå bredvid, hur det är att ljuda tillsammans, hur det är att konfronteras med sin slentrian...
Jag talar lite för mig själv vad gäller slentrianen, förstås. Jag vet att vi alla tar detta på stort allvar, men jag vet för egen också del att jag har lätt för att falla in i en mentalitet där inget är så noga. Jovisst! Men samtidigt så speglar det mitt engagemang! Jag kan inte försumma ceremoniförberedelserna och sedan kalla mig själv Pagan. Ceremonierna är så förankrande, så monumentala. Det är just ceremonierna som ger uttryck för vördnaden av Alltet, det är där jag kan be för helande av världen, där jag kan be att få se harmoni. Visst är livet för viktigt för att tas på blodigt allvar. Det är sant, och vi får helhjärtat, glädjefullt delta i Livets Dans. Då förstår du att det inte är detsamma som nonchalans. Glad hängivenhet ska det vara, tycker jag! (Och det är en inre inställning, jag tror du förstår vad jag menar, när det känns helhjärtat och inte. Inte för att jag är så glad i att dela upp världen i kategorier, men...)
Skogsflicka var med. Jag hade pratat med henne under eftermiddagen, under förberedelserna. Hon ville gärna vara med i tanken och hjärtat, och bad om hjälp med sin förkylning!
Kort sagt tror jag att vi alla lärde oss mycket, Lady Luna sken milt på oss och var så glad över att får hedras, liksom Jorden och Skogen. Vi hade bett om uppehållsväder (eller där i närheten...) under ceremoni, och det fick vi. Ja, något som likande uppehåll. TACK!
Det var starkt att få sjunga. Sången sammanbinder på ett särskilt sätt själ, hjärta, kropp och omvärld. Allt är Ett. Vi fick göra vad vi behövde, och nattens krafter tillvaratogs, hedrades. Alla fick ett litet kort (Skogsflickas tradition) att fylla i en egen tanke, ett minne, en bön, som minne av aftonen, att fästa in i sin BoS eller liknande.
Jag känner så stor TACKSAMHET att får vara med, att få se på, att få delta, att få VARA i LIVET! Livet är ingen ockult Hemlighet som mödosamt ska lösas, utan ett Mysterium att glädjefullt upptäcks, bit för bit!
Floreat
-neina
P. S. Vad upplevde DU under fullmånen? Du som var med, du som hade din egen ceremoni, du som glömde bort fullmånenatten... Berätta!
